är inte rolig. Men vad gör man inte. Nu har det gått 10 dagar sedn vi parade Lotta och Gordon första gången. Och jag vet att man inte kan "se" några tecken än. Och jag vet att jag hoppas för mycket, men vad ska jag göra annars.
Jag har verkligen kämpat för att det ska bli valpar efter Lotta. Både förra gången och denna gång. Så skam den som ger sig. Och hoppet är ju det sista som överger människan. Så jag kommer fortsätta att hoppas in i det sista, och tecken kommer jag att leta efter.
Så fort jag ser något tecken kommer jag att skika högt av glädje, för att i nästa stund sansa mig och tänka att det inte behöver betyda något. Jag kommer att sväva mellan förtvivlan och hopp under ett par veckor framåt.
Runt dag 30-35 kommer jag att ultraljuda henne för att få ett mer bestämt besked. Men fram tills dess kommer jag att gå omkring som en orolig och förrvirrad kvinna.
Detta är inte lätt inte. Men som sagt, jag tror, hoppas och önskar att det blir valpar denna gång. Annars vet jag faktiskt inte vad jag göra.............................
Att ge upp finns inte i min värld.
Och blir det inga valpar får jag väl bryta ihop för att sedan klättra upp igen och göra ett nytt försök.
Men nu ska vi inte måla faan på väggen. NU ska det bli små valpar......................
Ha det// Nina
